Den globala pandemin har synat våra fantasier om att kunna planera eller kontrollera våra liv, eller få alla livets alla bitar att falla på plats. Istället får vi nu lära oss bemötta en oviss framtid genom att troget vaka i nuet. I vår iver att effektivisera livet bad vi tiden att härska över oss, men i år har hon abdikerat. Alla dagar har blivit lika och för många har livets brus av angelägenheter slutat surra. Kalendern hänger på väggen som en övergiven kupa, ett cellulosa skal till slott. Cellerna som skulle drypa av det goda fängslar nu istället namn vi inte får träffa, röda dagar som vissnat innan skörd, och hemlösa högtider. Tid och rum får inte längre dansa, utan får nöja sig med en armbågshälsning.

Detta till trots, låt oss göra vad vi förmår för att helga tiden och hålla högtid!

När inte ens våren riktigt kan ge säkra besked om vart i livet vi befinner oss, behöver vi blicka bortom det synliga, och istället, genom vårt handlande, medvetet gestalta den osynliga verkligheten i våra liv. Kyrkoårets rika skatt sammanfattar frälsningshistorien och gör det möjligt för oss att rituellt delta i händelser som överskrider gapet mellan vår tid och evigheten. Inte heller i år kommer vi kunna fira Påsken tillsammans som samlad församling, då restriktionerna kring sammankomster kvarstår, men vi kan alla vara delaktiga i att manifestera Guds Rike där vi befinner oss.

Låt oss denna vecka särskilt ta vara på Påskens drama och markera, på något enkelt sätt, hur varje dag blir bärare av nya insikter om tro och liv. Detta behöver inte innebära mycket aktivitet eller prestation, utan snarare en öppenhet för ett lugnt fokus. Vi kommer inte kunna maximera vårt liturgiska liv, men kallelsen till vaksamhet kvarstår. Att vänta, tålmodigt, men inte passivt. Denna vaksamhet innebär att vi bör vårdar de lilla vi har, det som kvarstår av vår tro och spiritualitet när större ambitioner sopats bort. Låt oss skydda det lilla vi har från missmod och likgiltighet.

Vi kommer inte heller få erfara, rituellt, hur ljuset träder fram från altarrummet och sprider sig bland det samlade folket, från person till person, tills det fyller hela kyrkan. Vi har nog snarare mer gemensamt med jungfrurna som vakar i mörkret utanför, i väntan på att få träda in till bröllopsfesten. Låt oss värna om det lilla vi har medan vi vakar vid porten. Trons låga må vara liten, men den rymmer mycket kraft, även om den är också är skör. Den kan bränna ner en hel stad, eller kvävas av en viskning. Ta hand om den, vårda den, skydda den och när den. Lågan kanske till och med är så liten och vacklande att den knappt lyser upp mer än ett steg i taget, men det räcker för att vi ska kunna ta oss till festen. Den kanske inte kastar ljus på livets komplexitet som helhet, kanske inte ger svar på alla frågor eller jagar bort allt mörker, men den kan lysa upp den lilla begränsade bit av världen och livet där vi befinner oss just nu. Om vi låter den vissa vägen från nuet till nuet leder den oss ändå fram till festen. Väl innanför porten står vi i brudgummens ljus.

Och om lågan skulle råka blåsas ut på väg dit, så var inte förtvivlade. Vi vandrar tillsammans, och även här kan lågan delas vidare. Lågan delas utan att förminska. Så länge det finns olja i lampan, så länge vi söker leva i och prioritera kärleken, finns det hopp.

I Kristus,

F Serafim