Tal vid Kulturministerns presskonferens (2020-11-24)

När jag, vid det första utbrottet av den pågående pandemin, för mig själv försökte teckna en bild av en ännu oöverblickbar situation, såg jag framför mig den bibliska bilden av Noas ark. Hela världen sitter i samma båt. Den bilden har inte, på något vis, mattats under det andra utbrottet, då vi nu fått skärpta restriktioner om att samlas som högst åtta personer åt gången på en och samma plats. Detta med tanke på de åtta personer som skall ha funnits på Noas ark, tillsammans med skapelsens mångfald av levande väsen.

I den gemensamma båten behöver medpassagerarna samverka, för att tryggt kunna nå önskad destination. För oss, ortodoxa kristna, framstår liturgin (kyrkans huvudgudstjänst) som ett klart epicentrum för hela vårt liv och vår verksamhet. I den tid som råder, tycks det mig viktigt att vi påpekar att liturgin inte börjar och slutar i kyrkan, utan pågår ständigt både i himmel och på jord. Det är nu viktigt att betona den betydelse av begreppet leitourgia, som handlar om ”hela folkets arbete för samhällets väl”. I liturgins böner uppmanar vi oss själva återkommande om att ”frambära oss själva, varandra och hela vårt liv åt Kristus, vår Gud”. Varje människa är ett mikrokosmos, ett världsallt i miniatyr, som i sig sammanfattar hela skapelsen. Och nu, när vi under en tid inte kan samlas till gemensamma gudstjänster och annan verksamhet i kyrkan, skall vi särskilt betona att varje människa, likaså, är en mikroecklesia, en kyrka i miniatyr, som under rådande omständigheter konstituerar hela kyrkan. I den situationen växer också vars och ens ansvarstagande för hela kyrkan, och kyrkans uppgift blir att till enskilda hushåll och människor tillhandahålla tröst och hopp, texter till kyrkans böner och gudstjänster, eller nå ut med dem medels mediatekniken.

Vi bor i ett fantastiskt land och samhälle, som värnar var och en av dess medlemmar, oavsett vem han eller hon är. I dessa dagar är det nu av stor vikt att vi betonar vars och ens personliga ansvar för vårt samhälle och vår värld. Detta ansvar har vi redan för vårt samhälles trygghet, solidaritet, demokrati. Nu är det viktigt att vi ytterligare skärper insikten om att var och en av oss kan utgöra skillnaden; skillnaden om den pågående smittan skall kunna spridas eller hejdas. Ja, var och en av oss utgör skillnaden, eller som ett älskat ryskt helgon (Hl Serafim av Sarov) har sagt: ”Sök finna den inre friden, så skall tusenden omkring dig bli räddade.”
Vi får höra att vi skall ”hålla i” och hålla ut”. Från ortodoxt kristet perspektiv kunde vi lägga till att vi även skall ”hålla av” och ”hålla om”: Hålla av den skapelse, vi som människor får förvalta, vårda och förädla. Hålla om – om än på distans – vår nästa, och i synnerhet den som just är ”på distans” från oss, är ”på distans”, sett från samhällets epicentrum.

Coronapandemin kommer att gå över. Världens troende människor kommer åter att få fira jular, channukor, eids och andra fester, så som vi är vana. Coronaseglatsen kommer att nå sin hamn, och vi kommer att kunna lämna arken. Låt oss då, samtidigt, bära med oss den så dyra erfarenheten att vi har suttit i samma båt; ja, att vi även fortsättningsvis sitter i samma båt, på gemensam och avgörande seglats i fråga om vår världs och skapelses globala och livsavgörande frågor.

Misha Jaksic
24 november 2020